Ibland känner jag mig lite som Claude, som med all sin makt ber om "LITE JÄVLA SNÖ!". Jag ber i min tur om "Lite jävla medvind", för jag känner att allt här i livet har gått emot mig med all sin kraft sista tiden. Först kom lunginflammationen, och med den en frånvaro i skolan på 21%. I samband med detta kom såklart hjärtskiten, som jag fortfarande inte vet helt säkert hur det står till med. Som körsbäret på toppen kommer det faktum att min ryggrad ser ut som en liten banan och böjer sig 3cm åt höger = ständig smärta i högersidan, sömnbrist och oändlig stretching. Sen har vi den evinnerliga stressen, tidspressen och önskan om att bara få VILA och inte BRY MIG för en enda sekund. Men naepp. Så kul ska vi inte ha det. Nu längtar jag verkligen efter studenten.