Det känns verkligen som om allt är svart eller vitt. Antingen är jag jätteglad, har jättekul, tycker livet leker och är fantastiskt och är nöjd, eller så hatar jag min kropp, hatar mitt hår, hatar mitt ansikte, hatar alla människor i världen för att de verkar hata mig, hatar vänner som sviker, hatar mig själv när jag sviker, hatar skolan, hatar studenten, hatar framtiden. Jag blir avundsjuk på folk som "tar vänner ifrån mig", men det är ju idioti, för man väljer ju själv vem man vill umgås med? Jag önskar att mitt "normalläge" kunde vara - nöjd. Inte nervös och stressad som nu, utan glad och nöjd.