Det är faktiskt bara en vecka kvar till skolan börjar idag, och jag måste erkänna min ångest. Jag vill inte riktigt att tiden ska fortsätta gå, att jag ska stå där igen med stress, krav och prestationsångest som jag faktiskt lyckats undvika under lovet. Och att veckorna ska gå, och hux flux står jag på ett (regnigt) flak i vit klänning och hurrar för slutet innan början av en ovisshet som jag absolut inte vill veta av någonsin. Och ännu mer stress, krav och prestationsångest, och då måste man ta tag i det på riktigt, utan lärae, SYV och rektorer som pushar en. Eget ansvar hette det visst.

Nu så ska jag sluta tänka i förväg, det väntar ju faktiskt massa skoj på vägen. Balkickoff, Resa (?) med Kammarkören, Balen och Studenten i sig kommer nog bli helt awesome, för det blir en hel dags fest tillsammans med världens i särklass bästa klass. Och sen får jag joina resten av mina vänner som redan gett sig ut i ovissheten, och de har ju faktiskt överlevt, så varför kommer inte jag det?

Nu ska jag bota min framtidsångest och förkylning med Star Wars, chips och pojkvän.