Jag förstår inte hur jag som egentligen är en aspirerande journalist fortfarande tar mig till låttexter för att beskriva hur jag känner. Sitter och storgråter nu och lyssnar på Rebecca Karijord, som så exakt kan fånga allt som snurrar i mitt huvud just nu. Det brast bara liksom. Så mycket press, så mycket jobb och sån förbannad otillräcklighet jag känner. Jag vet inte ens hur jag ska kunna hantera mina egna problem, hur ska jag kunna hjälpa och stötta dig med denna otroliga börda du burit så vansinnigt länge, som bara eskalerat. Jag har funderat på forum, psykiatriska linjer bara för att hjälpa mig hjälpa dig. För jag önskar att du bara kunde SKRIKA och GRÅTA och vråla ut allt du borde känna, men du är bara tyst och det är annu jobbigare. Du tiger och lider och det hjälper inte hur mycket jag än bönar och ber om att låta mig hjälpa dig, du vägrar. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Det blir som en osynlig vägg istället. Något vi inte pratar om, för det är så du alltid haft det.

Jag svamlar. Makes no sense. Men jag har tappat bort nyckeln till mitt dagbokslås, och eftersom jag inte får säga det till dig behövde det komma ut någonstans. Nu är det ute. Och nu ska jag gråta lite till.