Efter kvällens intag av friskis och sallad sitter jag nu och bölar till Criminal Minds och undrar varför livet är så jävla orättvist. Och då menar jag inte mot mig, för jag gnäller fan för mycket egentligen. Jag har ingen livshotande tumör i varesig ben, höft eller strupe, och jag har både föräldrar i livet, jag är inte (allvarligt) sjuk och jag kan äta hur mycket mat jag bara orkar. Och ändå sitter jag här och tycker så vansinnigt synd om migsjälv för att det känns som att det är någon form av tredje världskrig i min mage och jag tror jag svimmar av smärtan snart. Varför har vi människor så himla lätt för att gnälla för?