USA

Jag vet inte riktigt vad som händer med mig. Jag gråter och skrattar varannan minut, och även fast kroppen skriker att jag ska äta konstant får jag inte ner en tugga av någonting. Konstigt att jag ska åka nu när jag känns minst redo någonsin, för en månad sen kändes det som en evighet kvar. Självklart är jag galet peppad, och redo att åka iväg på mitt äventyr, men alla avsked tar knäcken på mig. Att behöva krama Linnea och Irina för sista gången på 10 månader var tungt.

Det är nu det är tur att jag vet att Per är på väg hit om några timmar för att hålla om mig och lova mig att allting kommer bli bra. Och att mamma hjälper mig med alla viktiga förberedelser som jag inte alls är i stånd till att ta tag i. Och att pappa hjälper mig att packa om när jag tagit med alldeles för mycket saker